onsdag 21 oktober 2009

Sömnlös

Känner mig alldeles för spänd och orolig för att kunna sova.. Mens om ca en vecka och imorgon måste jag ringa till doktorn för besked om vi får starta vår behandling då.. Vilket jag hoppas.. Det blir faktiskt vårt tredje och sista försök så det känns extra mycket på alla sätt och vis.. Det blir ju liksom kniven på strupen nu.. Vad ska vi göra om detta oxå misslyckas?? Vi är inte rika som troll och har kanske råd att bekosta ett försök själv. Vad händer sen?? Ska vi bara acceptera att inte kunna få barn och köpa en hundvalp? Det är ju inte riktig samma sak.. Jag är så sjukt nervös redan och det blir bara värre för varje dag som går. Vet faktiskt inte hur jag ska kunna hålla mig uppe på benen och vara stark. Kroppen hänger liksom inte riktigt med och ibland känner jag mig nästan förlamad. Hur ska detta sluta?
Upplagd av kl.

3 kommentarer:

  1. M25 oktober 2009 kl. 20:22

    Känner igen den där rädslan... hemsöker mig väääldigt ofta! Vad händer om vi misslyckas?? ska man bara acceptera det ? NEJ - det är inte aktuellt !!
    //M
    http://ledsenihemlighet.blogg.se

    SvaraRadera
  2. Per27 oktober 2009 kl. 11:07

    Hej!

    Jag har av en händelse hamnat på din blogg då min fru och jag inom kort skall göra vårt första IVF-försök. Jag blir alldeles rörd och berörd av det du skriver och önskar dig all lycka. Min fru har passerat 39 så vi måste ta till privata och kostsamma alternativ, känns inte kul, men samtidigt, lyckas det så är det ju värt varenda krona. Jag skäms dock, även om det kanske är fel, då det är fel på mina spermier och dess kvalité - jag vet att det är dumt, men jag känner så och blir sur på min fru när hon berättar för sina kompisar om hur det ligger till.

    SvaraRadera
  3. Daisy2 november 2009 kl. 01:18

    Ja det är inte lätt alla gånger. Jag önskare er lycka till av hela mitt hjärta.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)