Nalle Puh

På min minisemester hamnade vi inne i en Disney affär. Den hade två våningar och var fullproppad med alla möjliga saker från Disneyfilmerna. På nedre våningen drogs jag som en magnet till babykläderna. De var sjukt gulliga och jag drabbades av värsta habegäret. Jag ville köpa men en röst inom mig sa att det var nog bäst att låta bli. Tänk om det aldrig blir något barn?? Det är bättre att vänta. Jag gick en runda och försökte titta på annat men jag misslyckades totalt och snart stod jag där igen och smekte dessa underbart gulliga och mjuka babykläder med Nalle Phu på. Det slutade med att jag gick därifrån 1300 kr fattigare med en påse full med babykläder. En body, en overall, en filt, en snuttefilt med en nalle i mitten och en jättegullig prydnadssak med 3 små fotoramar som hänger på en tvättlina. Allt med Nalle Puh på i gul/beige färg. Vi får väl se om jag slängt ut en massa pengar i onödan. Man vill ju ha hoppet kvar. Jag vill ju inte ge upp!!

Hoppet är det sista som överger en, eller??

Svenska forskare hittar ny behandling mot ofrivillig barnlöshet

I en ny rapport presenterar ett svenskt forskarlag resultat från en studie där man visar att en ny snabb behandling för par som haft svårt att bli gravida har givit goda resultat.

Många par upplever en oförklarlig infertilitet där inga medicinska orsaker kunnat upptäckas. Dessa har tidigare kunnat behandlas med ägglossningsstimulerande hormon (klomifen citrat) och artificiell insemination. Forskarna har nu upptäckt att om kvinnan behandlas med låga doser av ett lokalt bedövningsmedel (lidokain) innan ägglossning så ökar chanserna flerfaldigt att en graviditet uppnås.


I en kontrollgrupp resulterade klomifen citrat- och inseminationsbehandling i graviditet i 3.2% av fallen, medan 14.9% av paren i gruppen som fick behandling med lidokain blev gravida. Forskarna rapporterar inga biverkningar och menar att den kombinerade behandlingen med lidokain är ett bra första steg i behandlingen av ofrivilligt barnlösa par där den medicinska orsaken är okänd.

Källa:

Human Reproduction, Oxford Journals

RMC

Ringde till RMC idag och talade om att mensen kommer om ca 1 vecka. Fick då besked om att denna gången ska jag gå på det långa protokollet med nedreglering först. De andra två gångerna har jag gått på det korta och det fungerade ju inget vidare. Tydligen ska man börja nedreglera när man är på dag 21 och det var ju typiskt att de inte kunde meddelat detta tidigare. Jag är ju på dag 26 idag så nu får vi vänta på mensen och sen börja nedreglera på den 21:e dagen. Ständigt denna väntan. Jag blir snart tokig.

Sömnlös

Känner mig alldeles för spänd och orolig för att kunna sova.. Mens om ca en vecka och imorgon måste jag ringa till doktorn för besked om vi får starta vår behandling då.. Vilket jag hoppas.. Det blir faktiskt vårt tredje och sista försök så det känns extra mycket på alla sätt och vis.. Det blir ju liksom kniven på strupen nu.. Vad ska vi göra om detta oxå misslyckas?? Vi är inte rika som troll och har kanske råd att bekosta ett försök själv. Vad händer sen?? Ska vi bara acceptera att inte kunna få barn och köpa en hundvalp? Det är ju inte riktig samma sak.. Jag är så sjukt nervös redan och det blir bara värre för varje dag som går. Vet faktiskt inte hur jag ska kunna hålla mig uppe på benen och vara stark. Kroppen hänger liksom inte riktigt med och ibland känner jag mig nästan förlamad. Hur ska detta sluta?

En bön

Då är jag tillbaka i verkligheten efter en välbehövlig semester i Paris. Passade på att besöka två av alla dessa vackra kyrkor vi åkte förbi. När vi kom in i Sacre Coer blev jag nästan helt stum. Det var nog den vackraste kyrka jag någonsin varit i och vi satte oss nästan längst fram och bara beundrade alla vackra saker och målningar. Min ena syster tyckte vi skulle lägga oss på knä och be för mig och det gjorde vi alla tre. Eftersom kyrkan är öppen för allmänheten var det tyst för att inte störa de som bad så det blev ett stämningsfullt ögonblick. Sen gick vi runt och tittade på statyer av olika helgon och när vi kom till Jungfru Maria som höll ett barn i famnen bestämde jag mig för att tända ett ljus och be om ett mirakel. Mina två systrar gjorde detsamma för min skull. Trots att jag inte är särskilt religiös köpte jag ett kors i silver och det tänker jag inte ta av förrän vi är med barn. Notre Dame var också en vacker kyrka men lite mer "sorlig". Där tände jag oxå ett ljus och bad om ett mirakel. Mina två systrar gjorde detsamma. I bakgrunden spelades väldigt stämningsfull musik och det blev plötsligt väldigt känslosamt. Jag grät och mina systrar kramade om mig båda två. Vi stod där tillsammans en stund och det blev väldigt vackert, känslosamt och på något sätt ett heligt ögonblick. Jag ber innerligt att det ska fungera, att jag ska få uppleva ett mirakel och få ett barn.

Drömmar

Har haft en jobbig natt med en massa konstiga drömmar.. Sovit väldigt dåligt och vaknade med huvudvärk.. Känner igen alla tecken i kroppen och idag eller imorgon är det dax för ägglossning.. Ska åka på en välbehövlig minisemester utan min sambo dock så det är ju lite dålig tajming.. Det är konstigt hur påverkad kroppen blir av allt till och med i drömmarnas värld.. Jag brukar drömma om barn på ett eller annat sätt men det beror väl på att jag så gärna VILL bli med barn.. Det undermedvetna spelar mig ett spratt även i drömmarna.. Det är lite jobbigt att vakna när jag drömt att jag hållit mitt barn i famnen och känt den där speciella lukten som bara nyfödda har..

Nu åker jag bort några dagar och är tillbaka på fredag..
Bye bye!!

Rädsla

Att känna denna rädsla i hela kroppen är så otroligt svårt.. Just idag känner jag den extra mycket av någon anledning.. Kroppen känns stel och hjärtat slår lite extra hårt och det är så svårt att slappna av.. Ligger nästan och skakar i soffan.. Snart är det dax för läkarbesök och nya behandlingar.. Jag är rädd för att det ska misslyckas ännu en gång, väldigt rädd.. Hela processen var så otroligt jobbig att gå igenom och snart ska jag göra det igen.. Jag är oxå väldigt rädd för att aldrig bli med barn.. Det är en konstig känsla att bära på och den försvinner inte utan finns bara där.. Ibland märker jag den knappt och ibland tar den över min kropp helt.. Tänk att aldrig få bära ett barn i magen.. Eller att få hålla sitt nyfödda barn i famnen första gången, räkna alla fingrar och tår.. Tänk att aldrig bli kallad mamma.. Det är outhärdligt smärtsamt att ens tänka tanken men det är oundvikligt att dessa mörka tankar smyger sig in i mitt huvud.. Nu när det har gått så långt blir allt ju så mycket svårare och jobbigare..

Jag är rädd.. Så fruktansvärt rädd!!